Man kan säga såhär.
Utan att överdriva.
Jag har blivit lite.
Fixerad.
Vid mitt knä.

Det gör att mina humörsvängningar.
Är direkt kopplade.
Till aktuell knästatus.
I varje minut.
Som jag inte glömmer bort mig.

Igår var en bra dag.
Nöjd med att jag tog en krycka till längre transporter.
Och ingen på de kortare.

Telefonmöte med min läkare.
Kring byte till mindre ortos.
Att ha som mellansteg.
Snuttefilt.
Och just in case.
Vid större ansträngningar.

Jag skröt rätt friskt om mina framsteg.
Tillsammans med min fantastiska sjukgymnast.
Och vilket dream team vi blivit.
Och avslutade med proffsdiagnosen:
Ja det känns ju tydligt nu att det bara är det inre ledbandet jag har ont av.
Så ser inte jag på ditt knä sa min Leg Dr.
Och jag gick glatt rakt i fällan.
Hur ser du på mitt knä?
Min bedömning är att du har bägge ledbanden om inte av så iallafall nästan av och förmodligen ena eller bägge korsbanden också samt att du har en allvarlig meniskskada.

Ridå.

Tur då att vi hade Batra inbokad på kvällen.
Och innan det restaurang med hela familjen.
Och tänk att David läste upp just min lapp.
Det var väl lustigt.
Men min dotter trodde hon skulle dööö.

Men man kan alltid få perspektiv på saker som händer och sker.
Med den magiska trollformeln.
Det här var ju tråkigt.

Ridå.