Gårdagens perfekta cykelväder.
Gav helt skilda kroppsupplevelser.
Söderut längs Säröleden.
Jämfört med på hemvägen.

Det blåste.
Motvind.



Vad kan man göra när det blåser motvind.
Mer än att trampa.
Jo man kan roa sig med att försöka hitta fördelar.
Med just motvind.

Open Source.
Free to use.

Det är bra för pannbenet.
Det är karaktärsdanande.
Man får mer frisk luft på kortare tid.

Motvind bygger mer muskelstyrka.
Benen får jobba mer.
Och hjärtat.
Och lungorna.

Man får tillfälle att sända tacksamma tankar till sitt matetrial.
Som till handskarna.
Vindtäta jackan.
Solglasögonen.
Vintertightsen.
Tunna fleecetröjan.
Och till pannbandet under hjälmen.

Man kan öva på mental träning.
Som att tömma sinnet och bara mata på.
Eller gå igenom hela sin psalmrepertoar.
Sjunga Vårvindar friska, leka och viska om och om igen.
Man kan svära osande eder över att man inte valt en annan hobby.
Som till exempel akvarellmålning.

Det är snyggt när det blåser vita gäss på havet.
Och vattnet slår dramatiskt mot klipporna en bit ut.
Det ser härligt ut när tärnor svävar på vinden.

Man får tillfälle att prova ettans växel. På raksträcka.
Och att behöva trampa. I nerförsbackar.

Långhåriga hundar som man möter. Får en rolig framåtkammad frisyr.

Det går inte lika fort. Så man hinner se mer.
Som sparkcykeln i vassen.
Och vad det egentligen står på skyltar man alltid passerar.

Man får ett helt oplanerat tröskelpass.

Nästa gång blir det lättare.

Man kan objektivt betrakta sin gråtfärdighet.
Och svära högt. Utan att någon hör.

Man kan låta de övriga fingrarna krama, värma och trösta den lilla frusna tummen.
Så får de också känna sig viktiga. Och behövda.

Man slipper en massa flanörer.
Som går i bredd.
På cykelvägen.

Det känns underbart.
Härligt.
Fantastiskt.
När man kommer hem.
Till lä.
Och amerikanska pannkakor med blåbär.

Home sweet home.



42K.
På två tuffa timmar.

Idag tar AKA vilodag.