Så blev det då dags för Team Power&Passion.
Att tåga till Stockholm.
En fredag i slutet av september.
Fredagsmys i den kungliga hufvudstaden.
Med pasta, mässbesök och materialpyssel.
Korta eller långa tights?
Kort eller långärmat?
Keps eller pannband?
Terräng eller vanliga skor?
Frågorna var många.
Och besöken på diverse vädersiter fler.
Kort sagt.
En helt vanlig kväll innan lopp.
Och ändå hängde den största frågan av dem alla i luften.
Outtalad.
Inte ett löpsteg sedan juli.
Och en nittiprocentigt läkt fotfraktur.
Skulle fot och pannben hålla.
Ända in i mål?
Det blev lördag.
Och hotellfrukost.
Mera materialpyssel.
Denna välsignelse för pirriga nerver.
Att pyssla med chip och nummerlappar.
Klistermärken och överdragspåsar.
Lilla promenaden till T-centralen.
Tunnelbanan till Ropsten.
Bussen till Lidingövallen.
Görandet som ett mantra att hålla nerverna i styr.
Så gick starten för eliten.
Och titta där är hjälten Anders från En klassiker.
En sådan sann inspiratör.
Vad är väl en spricka i foten?
In i startfållan för grupp 8.
Knöckla ner överdragskläder i påsen och ner i containern.
Lite försiktig uppvärmning.
Spara på foten. Ta sig i mål.
Spara på foten. Ta sig i mål.
Och äntligen. Fötterna börjar trevande. Hittar takten.
Skönt med trängsel. Tar det lugnt.
Njuter av att springa. Vara en del av detta stora.
Tanken svindlar.
Shit jag gör det. Jag springer Lidingöloppet.
Taktiken i huvudet.
Springa lugnt. Njuta.
Gå i uppförsbackarna.
Ta en delsträcka i taget.
Vila och dricka och stretcha vid alla vätskestationer.
Som nedtecknats på handens utsida.
Bara snegla lite.
På insidan handen.
Med tiderna för snöret.
Jag vill i mål.
Det går bra. Det känns bra.
Det är roligt. Fantastiskt. Underbart.
Härlig stämning.
Och jag är inte långsammast ens.
En GAIS-tröja som går.
Jag springer upp och nynnar.
Heja GAIS heja GAIS heja GAIS heja GAIS heja GAIS...
Han skiner upp och börjar springa igen.
Plötsligt är jag halvvägs.
Och firar med en resorb.
Och en skrytbild.
På Facebook.
Och vid nästa fikapaus står Power.
Och fotar och peppar och pussar.
Sedan vet jag.
Jag klarar detta.
Jag kommer att klara.
Lidingöloppet 2013.
Trots allt.
Det är kärlek.
Det är glädje.
Det är tacksamhet över alla gränser.
Och väl i mål är det tårar.
Och här snackar vi inte lite vacker filmstjärnegråt.
Nej det snorhulksgrinas av stundens storhet.
När en chockad pojkstackare till volontär.
Hänger medaljen om halsen.
Shit pommes frites.
I did it!
Och längtar redan till nästa år!