Nu har jag snart gått i en hel vecka.
Utan tillbehör.

Utan ortos.
Utan kryckor.

Och det går bättre. Och bättre.
Dag för dag.

I början kände jag mig som.
Bambi på hal is.
Blicken stint. Strax framför fötterna.
Och då märker jag att något händer.
Med humöret.
Och hållningen.
När man tittar ner.

Man blir inte glad. Av att titta ner i marken.
Man blir låg.

Med nyvunnen säkerhet.
Och tillit till knäets förmåga.
Att hålla mig upprätt.
Höjer jag blicken.
Och blir genast lite gladare.

Hobbypsykologi & empirisk slutledning.

Det håller!
Knäet håller.
I min stilla lilla vardag.

Ibland när jag är lite oförsiktig.
Vacklar det liksom till.
Med ett litet "kloklock".
Men det hoppar inte ur. Spår.

Hoppas på MR-resultat imorgon.
Positiva sådana.

Om ett år lanserar jag knärehabkonvent i naturlig miljö.
Eget koncept.
Morgonen inleds med rehabknäyoga m kettlebell.
Följt av cirkelträning trädgården runt. I olika stationer.
Lyfta krukor. Bära kobajs. Böja. Sträcka.

Någon som är intresserad.
Av att lära sig plocka maskrosor med raka ben?

Idag skurar jag altan. Själv. Haha.