Det kunde varit värre

Men jag är lessen.
Ändå.

Idag fick jag svar.
På min MR.

Det var som jag trodde.
Men inte som jag ville.

Först de goda nyheterna.
Menisken är hel.
Och det finns inga lösa bitar som måste plockas bort.
Nu.

Och till de något sämre.
Inre ledbandet.
Och ledbandsfästet är skadat.
En del broskdelar uppvisar tryckskador.

Och slutligen.

The very bad news.
Är att främre korsbandet är av.

Ridå.

Bergådalbana & Jävvlaranamma

Igår och idag har humöret åkt.
Bergådalbana.

Fasen.
Det är så himla barnsligt.
Hur jag hänger upp mig på.
Att inte springa idag.
Det är ju inte direkt New York-marathon jag missar.
Utan vi snackar det lokala loppet runt grannvillorna.

MEN.

Det har känts i kroppen.
Och i knoppen.
Som värme i ögonen.
Och en klump i halsen.

Nu har jag bestämt mig.
Jag tar på mig mina turshorts.
Coola fröken Garmin.
Och Näsetloppströjan.

Jag struntar i chip:et.
Men jag ställer mig vid starten.
Med ortos och kryckor.
Och knallar på.

Efter en timme tar jag partypulsen.
Och utvärderar.
Blir efterfesten roligare om jag fortsätter en timme till.

Om inte kliver jag av där och går hem och tar ett glas bubbel.

Tack Maja!
Det var ditt "på eget sätt" som gjorde att jag landade.

Och tack ALLA.
För att ni står ut med mitt gnäll.

Bilder kommer.
FÖRE och EFTER Näselo...jag menar Näsetpromenaden!


De har råkat skriva fel här.

Solen skiner från klarblå himmel.


Sjukgymnast & Målbild #2

Idag är det dags för mitt andra besök.
Hos sjukgymnasten.
Och att påminna om vår deal.

AKA Rehab Målbild 2011




Även om hon ännu inte har accepterat den första milstolpen.
Fullt ut.
Än.

Men snart.
När hon ser mig på cykeln.
Haha.


Sjukgymnast & Målbild

Förbereder mig inför första sjukgymnastbesöket.
Med att sätta min målbild.
Och mina viktiga milstolpar.

Målbildsramsan går.
Yoga.
Dansa.
Springa.

Jag vill inte ha träningsprogrammet som heter "Medelålders kvinna".
Jag vill ha Toppidrottarprogrammet!

Milstolpe #1:
Morgon-yoga m ngt anpassat program.
Gå utan kryckor med endast litet kompressionsstöd a´la tubigrip.
Forrest Gump-ställningen passé.
Deadline: 2 april



Milstolpe #2:
Regelbunden Zumba light på Elixia.
Ta mig runt Näsetloppet.
Växla mellan lufs och gång.
Deadline: 7 maj

Milstolpe #3:
I form för aktiv semester.
Vandra.
Cykla.
Jogga.
Hoppa på och av båt.
Promenera på klipporna.
Deadline: 20 juli

Milstolpe #4:
Yoga- & dansformen återställd.
Springa Midnattsloppet.
Under timmen.
Deadline: 27 augusti


Krigartjut!!




The Story

Det började.
Inte som en skakning på nedre däck.
Utan i en FatBoy.
I solen.



Och slutade med att SOS International flög hem mig.
Via Innsbruck - Wien - Köpenhamn.



Benutrymmet kunde man alls inte klaga på.

I Wien hade man desutom den goda smaken att placera rullstolarna.
I business loungen.
Föredömligt.

När ingen såg smyghoppade jag och mina två danska olyckssystrar ner för lite power shopping.
Trevligt med tax free.
Bästa medicinen.

Ett endaste litet snedskär.
Och vänster knä kaputt.

Skräckfärd i pulka efter sjukvårdare på skidor nedför svarta pisten.
Ambulans till Dr Söhrer.

En timme senare.
Röntgad, sprutad och försedd med Forrest Gump-skena.
Magiska gula piller mot smärtan. Tack.
Och vackert röda kryckor.



Dagen därpå.
Återbesök.
Ny spruta.
Knäet tappat på vätska.
Brr.

Sedan knäet i högläge.
På balkongen.
I solen.

En ask chokladpraliner. Tack finaste vänner.
En hög med bra böcker.

Intet ont som inte...
Janivet.

Den bästaste av män.
Tog halvdag i backen.
För att prioritera lunch med mig.
Lycka.

Varm choklad med vispgrädde.
Österrikiska bakverk.
Och mera böcker.
På bageri i sötaste Mayerhofen.



Så har jag lärt mig att ta sprutor också.
På mig själv.
Enomdan.
I låret.
Mot blodpropp.

Bara en sån sak.
Käckt att kunna.
Men inte ett enda bokmärke har jag fått.
Fast jag varit såå duktig.
Och knappt gnällt nåt alls.

Ettochannat blåmärke dock.
Av mindre lyckade försök.

Läkartid på tisdag.
Om ledbanden är av blir det operation.
Om ledbanden är uttänjda är det bättre.
Jag hoppas på glada överraskningar.
Förvånade tillrop som gärna innehåller orden.
Medicinskt mirakel.

Tills familjen kommer hem.
Pysslar grannflickorna om mig.
Handlar mjölkåyohurt.
Och hämtar Thai.

Jag vågade dock inte fresta.
Deras tonåriga tålamod en tredje gång.
För att köpa lördagsgodis.
Så det blir hembakt.
På temat Death by Chocolate
Till Melodifestivalen.
Och rödvinet.

Något mer?
Jo en av Spanarna från Hill street.
Körde taxin från pensionatet till flygplatsen.



Komplett med sotarmössa.
Skägget.
Blank svart bylsig täckjacka.
Gangsterbyxor.
Cowboyboots.



Go´kväll!


Gör en plan och följ den

Veckans rehabplan har hittills gått som smort även om humöret gått upp och ner som en bergochdalbana.

Med ett urstarkt VILL ska det nog kunna fungera ändå med morgondagens vandring iallafall!

För att ytterligare stärka upp mina odds kommer jag idag att göra en till investering till min löpargarderob:



De halta och de lytta höjer näven mot skyn.

Brain Freeze

Dagens I-landsproblem är....trumvirvel...Brain Freeze!

Kan man inte ut och springa milen så kan man lika gärna äta skräpmat.
Binärt synsätt.
Ett eller noll.
Allt eller inget.
Svart eller vitt.
Så skräpmat blev det idag. Från MacDonalds.
Med choklad-shake till.

Om man dricker mycket choklad-shake snabbt. Blir det chock-lad-shake!
Och Brain Freeze.
Det gör...jääätteont.



Och man glömmer helt sin onda ankel.
För en stund.


Bilden hämtad från http://www.strategyisforimbeciles.com

Sidoplanka och Kettlebells-båt

Det är konstigt hur snabbt en god vana kan ändras.
Plötsligt ligger jag kvar i sängen och resonerar med mig som en trotsig unge.
Jag kommer på hundra skäl varför jag inte ska gå upp och iväg till Gymnasium och frukost-Core.
Och då är det här tjejen som bara för en vecka sedan gladeligen skuttade ur sängen alldeles frivilligt 05.15 för att yoga.

Ömsom vin ömsom vatten.
Det är livets mix och utmaning.

Och:
Inte tänka bara göra.

Det var iallafall en befrielse att komma iväg till gymmet.
Lyfta lite.
Och sedan nytt Core-pass.
Jiihoo va spännande, hoppas det inte är så mycket sidoplanka, hann jag tänka.
Sedan var det stående balans: perfekt rehab. Och även mental träning. Att se sig i spegeln och vara sämst. Haha.
Och sidoplanka. Såklart.
Och lustiga höga plankor med arm och bengång. Svårt svårt med lessen ankel. Ännu svårare att låta bli.
Följt av livets nya höjdpunkt: Kettlebells-båten! Lindas egen oppfinning!

GOSH!

Sedan belöning. Frukost i goda träningsvänners lag!

Life is gooooood!

Och ja, det kändes nästan lite VIP att svänga förbi förbudsskylten

och parkera på min tillfälliga (OBS OBS) Handikapp-P-ruta!!!


Slö, slapp & likgiltig...

...är det lätt att bli av ofrivilligt träningsuppehåll.

Hur bär sig vår hjältinna åt för att undvika detta gift?

Hm...
Tja...
Samvetsfråga...

Vänta lite...

Sådärja!
Tillbaka!

Jo, genom att samvetsgrant göra sina rehab-övningar.


Men gäsp va tråkigt!

Handikappruta

Ja jo, de menar väl, jag vet, men det sviiir ändå.

Idag i receptionen fanns ett handikapp-P-tillstånd till mig.



Åååh. Taaack. Hrrrmpf!

So far so good...

...eller det ljusnar i Delta-tunneln!

Jag kunde röra mig mycket bättre framåt kvällen.
Aktiv vila är hela grejen!
(Ipren & Voltaren Gel är också en vinnarkombo!)

Rehab igår gick enligt plan:
Balansplattan: 2*alfabetet per fot
Tåhävningar: 2*20
Benböj: 2*20

Yogan imorse hade ett helt annat sting än igår även om jag hoppade (haha) över en del övningar för att inte påfresta foten i läkningen.



Så tacksam!


Singin the Delta muscle blues...

...efter att ha snubblat runt på kryckorna på jobbet.
De är ivägen preeeecis hela tiden.

Jag ger dem en dag till.
Så är det.
Nu sätter jag hårt mot hårt.

Men allvarligt talat är det mycket bättre redan.
Ikväll ska Delta muscle blues bli lite mera up tempo.
Lite mera Zumba beat.

Nu vila spikmatta.
Sedan dags för rehab:
tåhävningar, benböj, balansplatta

If I can see it.
Then I can be it.

I believe I can fly...


YouTube - Jim Carrey - I believe I can fly
Uploaded by metafizikas. - Click for more funny videos.

Medicinskt Mirakel

(Hela detta inlägg är en fejkintervju för att programmera Universum och hantera the skade-blues som drabbat vår AKA)

- AKA, du kallas redan för ett medicinskt mirakel i löparvärlden. Våra lyssnare vill gärna veta hur det hela gick till. Vill du berätta?

- Absolut! Skadan inträffade ju på lördagen. En fantastisk snowjogging som urartade till en kamp mot solnedgång och smärta. Ja, för att göra en lång historia kort var det ett Hallelujah-moment när jag äntligen såg bilen efter att ha linkat hälften av milen i Sisjön.

- Var det de 5 kilometrarna som förvärrade skadan?

- Ja, läkaren var själv förvånad att den starka muskeln kunde bli så överansträngd så det var det med all säkerhet. Resten av lördagen ägnades åt att smörja och lindra och vila i goda vänners lag. Natten var tuff med en bultande, dunkande, värkande sängkamrat och nästa dag var det stört omöjligt att ens hanka sig runt i hemmet utan stöd. Jag tog mig därför iväg till akutprimärvården för att få mig ett par kryckor och det fick jag tillsammans med ett stort mått av intresse för min ovanliga diagnos. Det är ju alltid trevligt när man kan roa sin omgivning.

- Fick du någon prognos från din behandlande läkare?

- Nej, egentligen inget mer än ett avkrävt löfte att vila i ytterligare 24 timmar och sedan börja lite försiktigt med rehab. Jag skulle också fortsätta smörja med Voltaren Gel och ta 3 * 400 mg IPREN per dag. När jag tog mina kryckor och gick tyckte jag mig höra ett lyckligt "Det här kan ta tid!", men det kan vara inbillning. Jag visste ju redan då att jag skulle vara fit4fight lördagen därpå till den vandring med min man som var bestämd sedan länge.

- Det låter som att du har en positiv inställning.

- Jag erkänner att det var väldigt blått mellan varven. Så jag gjorde allt för att fokusera på det jag ville. Istället för det jag inte vile. Och se fördelarna med att ungdomarna hemma både bytte sängkläder, gjorde sallad och kramades spontant för att glädja sin mor. Alla uppmuntrande ord och blommor från min älskling gjorde inte saken sämre heller.

- Hur såg sedan din rehab-tid ut? Finns det några tips som du vile dela med dig av?

- Tja, redan på måndagsmorgonen klev jag upp som vanligt och gjorde min yoga även om det inte blev det fulla programmet för jag kunde fortfarande inte stödja på foten. Sedan kryckade jag omkring på jobbet och spred glädje varje gång jag svarade på vad som hänt. (Kraftigt belastad DELTA-muskel anspelar på ett stort pågående projekt, Reds anm) På kvällen körde jag sedan igång med balansplattan, tåhävningar och benböj även om jag fick ta det vackert.

- Och hur såg rehab-planen ut då?

- Ja, alltså då fanns det bara två saker som gällde: på torsdagen skulle jag som vanligt på Frukost-Core på Gymnasium och på lördagen skulle jag vara redo för vår planerade vandring.

- Och hur gick det?

- Haha jodå, på onsdagen lade jag bort kryckorna, på torsdagen var jag på plats i Core-salen 07.15 och på lördagen gick vi enligt plan. Veckan därpå var jag ute i löpspåret igen. Med Vulcan på bägge vristerna för att hålla anklarna varma, men utan symtom.

- Om jag säger medicinskt mirakel vad säger du då?

- Kalla det vad du vill men nu känns det bra! Waka waka AKA on the run igen!


Kraftigt överansträngd DELTA-muskel

Outgrundliga äro Herrans vägar.
Och stor är Hennes humor.


Tillvarons hopp

Jamensisådärja då har man varit och fått sig ett par kryckor.
Nu är det bara att vänta.
24 timmar till lovade jag doktorn.
Och sedan får jag börja belasta lite smått.



Det är så trevligt när man kan glädja sin omgivning.
Doktorn tyckte min historia var väldigt intressant.
För att inte tala om min diagnos.
KRAFTIGT ÖVERANSTRÄNGD DELTA-MUSKEL.
Och, som han sa, då är ändå Delta-muskeln just en av kroppens starkare och mer tåliga muskler.



Ja ja, sa jag. Trägen vinner.




Kapplöpning med solnedgången

Eller varför man helst inte vill skada foten när man är längst bortanför Oxsjön.
Ensammen.
Det är 6 minus.
Och mörkret börjar falla.

Först en liten känning i vänster ankel.
Som pockar på uppmärksamheten.
Envist. Höjer rösten.
Och till slut tvingar mig till hoppsa-steg.
Och till sist till att gå.

8 på smärtskalan.
Av 10 möjliga.
Där 10 är att ligga platt fall och dra sig fram med tänderna i överkäken.

Sluta lipa väser jag till mig själv.
Och: Framåt framåt framåt för f-n.

Det är ett Hallelujah Moment när jag anar elljusspåret genom granarna.
Och när jag närmar mig parkeringen är det bara helt naturligt att i lurarna kommer
värsta Hollywood-feel-good-soundtracket med
"I believe I can fly".
Det blir ett lyckligt slut tänker man. Vet man.

Tacksamhetens tårar blänker i ögonvrån.
Civilisation.
Människor.

Räddad.
Iskall om låren.
Och då är det här ändå tjejen som gick i nylonstrumpor i tjugi minusgrader i ungdomens Norrland en vanlig lördagskväll i november!

Sätter värmen på järnet.
Pustar.

Nu Voltarensalva.
Bandage.
En man som tröstar.
Och kanske till och med en liten whiskey.

Vardagsedge.

Shaktimattan

Skönt skönt är att lägga trötta och spända vader på spikmattan!
Gör underverk med träningsvärk!

Blodcirkulationen kommer igång och ömmandet lindras!


Rehabträning benhinnor



Balansplatta hjälper!


Dagligen:

20 tåhävningar
Alfabetet med en fot på balansplatta
10 benböj
10 utfall


Kompressionssockor hjälper!

Rehabträning löparknä

 


Vulcan hjälper!

Dagligen:

20 tåhävningar
Alfabetet med en fot på balansplatta
10 benböj


Balansplatta hjälper!


RSS 2.0