Eller varför man helst inte vill skada foten när man är längst bortanför Oxsjön.
Ensammen.
Det är 6 minus.
Och mörkret börjar falla.

Först en liten känning i vänster ankel.
Som pockar på uppmärksamheten.
Envist. Höjer rösten.
Och till slut tvingar mig till hoppsa-steg.
Och till sist till att gå.

8 på smärtskalan.
Av 10 möjliga.
Där 10 är att ligga platt fall och dra sig fram med tänderna i överkäken.

Sluta lipa väser jag till mig själv.
Och: Framåt framåt framåt för f-n.

Det är ett Hallelujah Moment när jag anar elljusspåret genom granarna.
Och när jag närmar mig parkeringen är det bara helt naturligt att i lurarna kommer
värsta Hollywood-feel-good-soundtracket med
"I believe I can fly".
Det blir ett lyckligt slut tänker man. Vet man.

Tacksamhetens tårar blänker i ögonvrån.
Civilisation.
Människor.

Räddad.
Iskall om låren.
Och då är det här ändå tjejen som gick i nylonstrumpor i tjugi minusgrader i ungdomens Norrland en vanlig lördagskväll i november!

Sätter värmen på järnet.
Pustar.

Nu Voltarensalva.
Bandage.
En man som tröstar.
Och kanske till och med en liten whiskey.

Vardagsedge.