På eftermiddagen blev det lite surt och trotsigt.
Det som vi i vår familj brukar kalla för.
Bajjkorvblä-känslan.

När man sätter händerna i armhålorna och surar.



Jag har på sistone fått känslan att det inte blir bättre.
Att det har avstannat.
Kanske till och med börjat bli sämre.
Att jag haltar mer.
Nu.

Inte så upplyftande.

Borde träna.
Vill inte träna.
Resonemang med sig själv.

Kom igen nu ditt lata stycke, upp på cykeln och iväg med dig till gymmet.

Lirka.
Tjata.
Tvinga.
Muta.

Komiväg till slut.
Körde mitt program.
Blev lite gladare.

Och sedan sällskap ner till havet.
Ett kvällsdopp med älsklingen.
Och se på f-n.
Plötsligt satt bensprattlet där.
Som lilla sjöjungfrun simmade hon plötsligt.
På sitt nya fungerande sätt.

Slutet gott.
Allting gott.