Så blev det då dags för Team Power&Passion.
Att tåga till Stockholm.
En fredag i slutet av september.
Fredagsmys i den kungliga hufvudstaden.
Med pasta, mässbesök och materialpyssel.
Korta eller långa tights?
Kort eller långärmat?
Keps eller pannband?
Terräng eller vanliga skor?
Frågorna var många.
Och besöken på diverse vädersiter fler.
Kort sagt.
En helt vanlig kväll innan lopp.
Och ändå hängde den största frågan av dem alla i luften.
Outtalad.
Inte ett löpsteg sedan juli.
Och en nittiprocentigt läkt fotfraktur.
Skulle fot och pannben hålla.
Ända in i mål?
Det blev lördag.
Och hotellfrukost.
Mera materialpyssel.
Denna välsignelse för pirriga nerver.
Att pyssla med chip och nummerlappar.
Klistermärken och överdragspåsar.
Lilla promenaden till T-centralen.
Tunnelbanan till Ropsten.
Bussen till Lidingövallen.
Görandet som ett mantra att hålla nerverna i styr.
Så gick starten för eliten.
Och titta där är hjälten Anders från En klassiker.
En sådan sann inspiratör.
Vad är väl en spricka i foten?
In i startfållan för grupp 8.
Knöckla ner överdragskläder i påsen och ner i containern.
Lite försiktig uppvärmning.
Spara på foten. Ta sig i mål.
Spara på foten. Ta sig i mål.
Och äntligen. Fötterna börjar trevande. Hittar takten.
Skönt med trängsel. Tar det lugnt.
Njuter av att springa. Vara en del av detta stora.
Tanken svindlar.
Shit jag gör det. Jag springer Lidingöloppet.
Taktiken i huvudet.
Springa lugnt. Njuta.
Gå i uppförsbackarna.
Ta en delsträcka i taget.
Vila och dricka och stretcha vid alla vätskestationer.
Som nedtecknats på handens utsida.
Bara snegla lite.
På insidan handen.
Med tiderna för snöret.
Jag vill i mål.
Det går bra. Det känns bra.
Det är roligt. Fantastiskt. Underbart.
Härlig stämning.
Och jag är inte långsammast ens.
En GAIS-tröja som går.
Jag springer upp och nynnar.
Heja GAIS heja GAIS heja GAIS heja GAIS heja GAIS...
Han skiner upp och börjar springa igen.
Plötsligt är jag halvvägs.
Och firar med en resorb.
Och en skrytbild.
På Facebook.
Och vid nästa fikapaus står Power.
Och fotar och peppar och pussar.
Sedan vet jag.
Jag klarar detta.
Jag kommer att klara.
Lidingöloppet 2013.
Trots allt.
Det är kärlek.
Det är glädje.
Det är tacksamhet över alla gränser.
Och väl i mål är det tårar.
Och här snackar vi inte lite vacker filmstjärnegråt.
Nej det snorhulksgrinas av stundens storhet.
När en chockad pojkstackare till volontär.
Hänger medaljen om halsen.
Shit pommes frites.
I did it!
Och längtar redan till nästa år!
Uppladdningen inför Lidingöloppet.
Har mest bestått av att inte springa.
Det är svårare än man tror.
Särskilt när smärtan börjar ge sig.
Man kan inte springa genom att styrketräna istället.
Då blir sjukgymnasten extra glad.
Man kan också inte springa.
Medelst xtrainer.
Det gills åtminstone på 50 löppass på 100 dagar-eventet.
Man kan välja att inte springa några timmar på cykeln.
Och får då se mycket.
Och slutligen kan man också inte springa i skogen.
Och vid havet.
Utan helt enkelt gå fort.
Tur det snart är lördag med stort L.
5 smärtfria K.
I 6-minuters tempo.
På X-trainern.
Hoppfullt.
Med facit i hand.
Får man nog ändå summera detta.
Som en lyckade rehabvecka.
13K rullskidor.
Blev pricken över i:et.
Läser om periodisk fasta.
5:2 hit.
Och 18-timmars dit.
Och tänker att själv handlar det oftast om att jag ibland glömmer.
Att äta.
Men ändå.
Lite intressant ur ett träningsperspektiv.
Ett sätt att vänja kroppen från att bara gå på kolhydrater.
Undvika väggen.
Underlättar definitivt långdistansarna.
Nån som har erfarenhet?
Idag snör vi på oss pjäxen igen.
Hej rullskidor!
Ingefära, timjan, pepparmynta, nypon och Västerbottenshonungen.
Bra start på dagen.
Med tre veckor kvar.
Känns det inte som jag trodde.
Smärta.
Svullet.
Springvila.
Men jag kan cykla iallafall.
En skön helg avslutades i svampskogen.
Medans kantarellerna puttrar.
Åker råsaftscentrifugen fram.
Skål.
The power of ogräs.
