Göteborgsvarvet 2013
Shit!
I did it!
I ryssvärmen!
Bloggens mål är uppnått.
Mitt livs första Göteborgsvarv är landat.
Och jag är stolt och tacksam.
Över alla gränser.
Det har varit en krånglig väg.
Kantad av kryckor och infektioner.
Men kroppen höll.
Och knoppen pallade trycket.
Och nästa år, då...
Redan under veckan innan Varvet började ryktena gå om ryssvärmen.
På fredagen förstod man vad det innebar.
Varmt. Tryckande smältande kvävande varmt.
Nerverna dallrande.
Vattenflaskan ständigt närvarande.
Och lite power shopping på Mässan.
Lördagsmorgonen startade med Paleo-pannkakor och ingefärsavkok.
Spökkänningar i hals och ben.
Målvisualisering.
Kyckling och spenat till lunch.
Mosad banan med nutella och chiafrön som mellanmål.
Stora beslut avhandlades.
Top eller T-shirt?
Kjol eller kompressionstights?
Tjugo min på spikmattan innan cykelturen till Slottsskogen.
Det var varmt.
Väldigt varmt.
Sista kissen i vitsippsbacken.
Sista sippen ur vattenflaskan.
Och när startgrupp 18 varsamt föstes fram slog blixten ner.
Förväntansfulla ansikten vända mot himlen.
Men bara fyra ljumma regndroppar lyckades inte skingra hettan.
Nästa smäll var startskottet.
Off we go!
Trampa trampa.
Kolla klockan.
5:30-tempot på plats redan innan Säldammsbacken.
Där många redan börjat gå i hettan.
Majornas kringelikrokar.
Glädjen som spritter till.
Tänk jag gör detta!
Efter alla turer med senaste årets korsbandsrehab och dubbelsidiga lunginflammation.
Älvsborgsbron skoningslös.
Den barmhärtige villaägarens svalkande dusch.
Första tanken på att bryta vid 7K.
Tittar på klockan.
Fortfarande inom måltid.
5:37.
Bara mala på.
Längs älven.
Nära tårar vid milmarkering.
Jag klarar det inte.
Fötterna uppsvällda och smärtar brinner.
Stopp.
Sluta.
Dags för plan B.
Det blir inget sub 2 timmar.
Men.
Det är inte allt eller inget.
Jag ska i mål.
Så jag bestämmer mig att bara springa till nästa vätskestation.
Gå längs med den och dricka både energidryck och vatten.
Och sedan bara springa till nästa.
Och nästa.
Och nästa.
En station i taget.
Rabblar mitt mantra:
Jag älskar mina fötter. Jag älskar mina vader. Jag älskar mina knän.
Och.
Jag kan. Jag vill. Jag lyckas.
Om och om igen.
Göta Älvsbron.
Avenyn.
Ljuva duschar.
Dricker en mugg vatten.
Häller nästa på huvudet.
Påminner mig själv att inte hälla sportdrycken över mig utan i mig.
Blöta svampar vid Poseidon.
Vadar fram i uppblötta muggar.
Mal på.
Går och lunkar.
Omvartannat.
Vasastan.
Övre Husargatan.
Springer om en vän.
Som ger ny energi.
Autopilot på.
Jag klarar det.
Jag klarar det.
Jag klarade det.
Vilken härlig story! Min upplevelse var ungefär lika jobbig, men det verkar som att du hade huvudet mer på din sida än vad jag hade.
Så skönt att det funkade för dig efter allt strul med knät och allt. :)
Gött jobbat igår!
Det var ren misär sista 5-7km, men vi klarade.
Grymt bra jobbat och en snygg revansch.
Långa Finalloppet i höst?
Härligt! Vilken kämparglöd. Jag har också redan börjat tänka på nästa år, då jäklar!
Härligt!! Bra kämpat HELA vägen.
Å jag hoppas du fortsätter blogga mot nya mål :)
Stort GRATTIS!!! Jag blir så glad och inspirerad att läsa detta. Fy fan vad du har kämpat!!!
Helt galet bra bedrift av dig kvinna!! Värmen och återhämtningen och allt du har gjort! Heja! Och kroppen höll.
Kramar
Jätte GRATTIS!
Äntligen imål efter alla vindlingaro irrfärder.
Kom ihåg att njuta av det du lyckats med
Ulf
Vilken härlig berättelse! Gött jobbat hörru! Och ja, ä
ven jag kom i mål :)
Så härligt!! Äntligen över mållinjen. :) Själv bestämde jag mig tidigt att inte ens ställa mig på startlinjen efter en vadbristning 6 veckor innan, det var inte så mycket att fundera på. Nu är jag inte ens säker på att jag ska anmäla mig till nästa år.. Troligtvis väljer jag någon mindre, lokal, billigare halvmara i stället, som man inte måste anmäla sig till ett år i förväg för att gå plats. Och sen kanske inte ens kunna springa i alla fall. :(
Men grymt bra jobbat!
