Det är konstigt.
Hur tankar och känslor hänger ihop.

Efter beskedet att främre korsbandet i vänstra knäet var av.
Fick jag mer ont och var helt illamående och yr av uppdämd frustration.

Nu när jag har fått min operationstid i oktober.
Svävar jag på moln.
Och de begränsningar jag har.
Blir plötsligt bara kringelikrokar på vägen.
Som jag vet att jag kan ta mig runt.
Jag behöver bara justera mitt färdsätt.

Omstart.
Nytändning.

Jag är dessutom uppgraderad.
Från rehabprogram #1.
Till rehabprogram #2.
Och nu kör vi järnet tillsammans.
Min PT (läs sjukgymnast) och jag.
Mot slutprovet i september.
Då jag ska ha 80% av förmågan i mitt friska ben.
I mitt onda ben.


WAKA WAKA! AKA Ontherun! Snart igen!

På tisdag ska jag få jogga 10 minuter.
På cirkuskudden.
Jag tror banne mig jag ska ta på mig.
Coola fröken Garmin.
Och förra årets Midnattslopps-tröja.
Och LE STORT!
Mot alla i dojon.


AKAs segerskri