Igår och idag har humöret åkt.
Bergådalbana.

Fasen.
Det är så himla barnsligt.
Hur jag hänger upp mig på.
Att inte springa idag.
Det är ju inte direkt New York-marathon jag missar.
Utan vi snackar det lokala loppet runt grannvillorna.

MEN.

Det har känts i kroppen.
Och i knoppen.
Som värme i ögonen.
Och en klump i halsen.

Nu har jag bestämt mig.
Jag tar på mig mina turshorts.
Coola fröken Garmin.
Och Näsetloppströjan.

Jag struntar i chip:et.
Men jag ställer mig vid starten.
Med ortos och kryckor.
Och knallar på.

Efter en timme tar jag partypulsen.
Och utvärderar.
Blir efterfesten roligare om jag fortsätter en timme till.

Om inte kliver jag av där och går hem och tar ett glas bubbel.

Tack Maja!
Det var ditt "på eget sätt" som gjorde att jag landade.

Och tack ALLA.
För att ni står ut med mitt gnäll.

Bilder kommer.
FÖRE och EFTER Näselo...jag menar Näsetpromenaden!


De har råkat skriva fel här.

Solen skiner från klarblå himmel.